(Linköping-) Bjärka Säby-Västervik

Tjustbanan

Y31 1423 som tåg Linköping-Västervik närmar sig Mormorsgruvan en varm julidag 2016. Foto Markus Tellerup.

Fakta

• Trafik: Persontrafik, ingen regelbunden godstrafik
• Öppnad: (Norsholm-) Åtvidaberg-Västervik 1878-1879, Bjärka Säby-Åtvidaberg 1906
• Spårvidd: 1435 mm (ursprungligen 891 mm, breddad 1959-1964)
• Längd: Bjärka Säby-Västervik 96 km
• Dubbelspår: Nej
• STAX: C2 - 20 ton
• Elektrifierad: Nej
• Fjärrblockering: Radioblock Bjärka Säby-Jenny, fjärrblockering Jenny-Västervik
• ATC: Ja
• Trafikeringssystem: R, med undantag för Jenny-Västervik som har system H
• Hastighet: Upp till 110 km/h

Historia

Intressen i Västervik väckte tankar om en förbindelse mellan staden och den nyligen beslutade Södra stambanan redan 1857. Planerna fördröjdes och först 1875 kom man överens om hur banan ungefärligen skulle dras. Den 9 kilometer långa och 1188 mm breda järnvägen mellan Bersbo och Åtvidaberg (byggd 1857) skulle inkorporeras i banan. Denna bana byggdes för att transportera malm från koppargruvorna i Bersbo till Åtvidabergs kopparverk.

Järnväg Norsholm-Västervik

Förbindelsen mellan stambanan och Västervik skulle byggas av två järnvägsbolag: Norsholm-Bersbo Järnväg (NBJ) respektive Västervik-Åtvidaberg-Bersbo Järnväg (VÅBJ). Banorna skulle få spårvidden 891 mm vilken även banan mellan Bersbo och Åtvidaberg skulle byggas om till. Banan kom således att utgå från Södra stambanan vid Norsholm mellan Norrköping och Linköping. 1878 startade NBJ trafik från Norsholm till Bersbo liksom på den ombyggda banan från Bersbo till Åtvidaberg. I augusti 1879 öppnades även banan från Åtvidaberg till Västervik och genomgående trafik Norsholm-Västervik kom igång.

NBJ och VÅBJ hade gemensam förvaltning och även samordning av inköp, trafik med mera, för övrigt även tillsammans med Hultsfred-Västerviks Järnväg. Alla tre bolagen gick samman i bolaget Norsholm-Västervik-Hultsfreds Järnvägar (NVHJ) år 1924. Bolaget tog sedan även över banorna Vimmerby-Ydre och Vimmerby-Spångenäs (nedlagda 1940 respektive 1958).

Bjärka Säby-Åtvidaberg

Bandelen mellan Bjärka Säby och Åtvidaberg var nära sammankopplad med Östra centralbanan - ÖCJ - som även skötte trafiken på banan. Banan invigdes 1906 och liksom ÖCJ:s huvudlinje mellan Linköping och Hultsfred byggdes den ursprungligen med normalspår. Se vidare Stångådalsbanan angående Östra centralbanan.

I Åtvidaberg fick alltså både smalspår och normalspår samsas och här fanns en ganska stor bangård och lokstall.

Smalspårsmetropolen Västervik får normalspår

Västervik blev naturligt nog något av ett centrum för den smalspåriga järnvägstrafiken i Småland och var för övrigt en ovanligt stor stad för att enbart ha smalspåriga järnvägar. NVHJ övertogs av staten år 1949. Redan ett drygt decennium tidigare hade rälsbussar införts i viss utsträckning men efter SJ:s övertagande kom dessa att dominera persontrafiken helt.

Västervik blev naturligt nog något av ett centrum för den smalspåriga järnvägstrafiken i Småland

Den stora förändringen kom dock när man beslöt att bygga om Åtvidaberg-Västervik till normalspår. Detta arbete påbörjades 1959 och avslutades 1964. I samband med detta lades den smalspåriga banan mellan Norsholm och Åtvidaberg ned. Tågen till Västervik utgår sedan dess från Linköping och går via Bjärka Säby till Åtvidaberg. Efter breddningen sattes rälsbussar av Y6/Y7-typ in i tågen.

Den smalspåriga järnvägen från (Växjö-) Hultsfred till Västervik breddades däremot inte. Eftersom den fyra kilometer långa sträckan mellan Jenny och Västervik var gemensam för banorna från Hultsfred respektive Åtvidaberg fick denna sträcka tre skenor med smalspårets ena skena innanför normalspårets. Detta treskensspår - i dag det enda i Sverige med trafik - finns fortfarande kvar och trafikeras förutom av Tjustbanans tåg även av museitågen på banan Hultsfred-Västervik.

En Y31-motorvagn viker av mot Västervik i Bjärka Säby den 24 juli 2016. Vid södra infarten till Bjärka Säby står museala semaforer kvar vid både Stångådalsbanan (i förgrunden) och Tjustbanan. Man kan också se dagens signalpunktstavlor (gul pil på röd botten) som är karaktäristiska för båda banorna som idag regleras med radioblockering. Foto Markus Tellerup.

Tjustbana med radioblockering

Under 1980-talet sattes Y1-motorvagnar in i persontrafiken. Från 1988 klassades banan som länsjärnväg vilket innebar att länstrafikbolagen fick ansvaret för persontrafiken. Banan fick namnet "Tjustbanan" efter området i norra Småland som den genomkorsar.

År 1995 infördes en förenklad typ av fjärrblockering som benämns radioblockering, eller numera System R, hos Trafikverket. Systemet skapades för att slippa personalkrävande tåganmälan samtidigt som investeringskostnaderna blev lägre än för vanlig fjärrblockering. Radioblockering finns även på Stångådalsbanan mellan Linköping och Rimforsa men har inte införts någon annanstans. Systemet gör att konventionella signaler och styrbara växlar saknas. Mötesstationernas växlar är istället uppkörbara i ena riktningen. Detta gör att hastigheten är max 40 km/h genom stationerna.

System R kommer de närmaste åren att ersättas av ERTMS och Tjustbanan beräknas få det nya trafikeringssystemet 2028.

Många inställda tåg

På senare år har persontrafikens framtid tett sig osäker. År 2003 påbörjades emellertid en ny avtalsperiod mellan de inblandade länstrafikbolagen (Östgötatrafiken och Kalmar Läns Trafik) och den nya entreprenören BK Tåg. Samtidigt slopades ett antal hållplatsuppehåll längs banan för att korta restiderna något. Några år senare drabbades dock persontrafiken på