Fakta & Historia
Ångloket S1 1914 med museitåg i Brösarp 2001. Foto Frederik Tellerup.
Fakta
- Trafik: Museitrafik, delvis dressincykling
- Öppnad: 1901-1902
- Spårvidd: 1435 mm
- Längd: 27 km
- Dubbelspår: Nej
- Elektrifierad: Nej
- Fjärrblockering: Nej
- ATC: Nej
Historia
Museijärnvägen Gärsnäs-Brösarp har sitt ursprung i två privatbanor, Ystad-Brösarps Järnväg (YBJ) och Gärsnäs-S:t Olofs Järnväg (GStOJ), men bakgrundshistorien är likartad för de båda banorna.
Sydöstra Skåne var liksom resten av Skåne föremål för många dragkamper under järnvägsbyggandets guldålder i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Många intressenter ville ha ett finger med i spelet - inte bara städerna i området med Ystad, Simrishamn och Kristianstad i spetsen utan också landsbygdens invånare. En viktig faktor var också de första järnvägarna i området som gärna ville vara med och påverka utbyggnadsplanerna. När bolaget Ystad-Brösarps Järnväg bildades 1898 var en av de stora aktieägarna Ystad-Eslövs Järnväg (YEJ) och redan från början skötte YEJ trafik och förvaltning.
YBJ öppnades i september 1901. Namnet till trots gick YBJ från Tomelilla på YEJ via S:t Olof till Brösarp. I Brösarp anslöt Östra Skånes Järnvägars linje från Kristianstad och därmed skapades en nord-sydlig förbindelse genom östra Skåne.
Järnväg även från Gärsnäs
Ett alternativ utgångspunkt för järnvägen till Brösarp var Gärsnäs. När nu banan istället drogs från Tomelilla beslöt man sig helt sonika för att bygga en järnväg även från Gärsnäs. Bygget startade ungefär samtidigt och fick S:t Olof på YBJ som slutpunkt. Namnet på bolaget blev följaktligen Gärsnäs-S:t Olofs Järnväg (GStOJ) och järnvägen invigdes i juni 1902. GStOJ blev en naturlig fortsättning på banan Köpingebro-Borrby-Gärsnäs som öppnats 1894. 1905 slogs de båda banorna samman under namnet Ystad-Gärsnäs-S:t Olofs Järnväg (YGStOJ).
Dålig ekonomi
Två järnvägar till S:t Olof/Brösarp visade sig dock snabbt vara en för mycket. YBJ gick knackigt redan från början och diverse räddningsaktioner fick genomföras för att hålla liv i banan. Redan 1929 ansökte man om att få lägga ned trafiken på delen Tomelilla-S:t Olof, populärt kallad Snuggebanan (efter en plats i närheten av banan). Man fick dock hanka sig fram till 1941 då staten tog över. Persontrafiken till S:t Olof lades omgående ner men återupptogs överraskande 1944 eftersom andra världskrigets olje- och gummibrist satte käppar i hjulet för den ersättande busstrafiken. 1947 var det dock definitivt slut och 1954 försvann även godstrafiken Tomelilla-S:t Olof. På delen S:t Olof-Brösarp fortsätte däremot trafiken.
För YGStOJ gick det lite bättre, åtminstone ett tag. Liksom resten av banorna i Ystadsområdet förstatligades den 1941. 1970 lades bandelen Köpingebro-Gärsnäs ner (förutom godstrafiken Hammenhög-Gärsnäs som var kvar till 1984) och 1972 hade turen kommit även till Gärsnäs-Brösarp. Denna del kom dock att räddas av en nybildad museiförening.
Lokstallet i Brösarp 2001. Foto Frederik Tellerup.Museiförening
Denna museibana är därmed en av de äldsta i Sverige och dessutom en av ganska få normalspåriga museijärnvägar
1969 bildades museiföreningen Skånska Järnvägar. Utskrotningen av äldre järnvägsfordon pågick för fullt och föreningen inriktade sig på att försöka rädda några ånglok och trävagnar. Man letade också efter en lämplig bana och 1970 blev det klart att man skulle kunna få hyra bandelen S:t Olof-Brösarp som SJ höll på att avveckla vid denna tid. 1971 körde man det första museitåget på banan, draget av ångloket "Berg" från Malmö-Limhamns Järnväg. Verksamheten pågår än idag och denna museibana är därmed en av de äldsta i Sverige och dessutom en av ganska få normalspåriga museijärnvägar.
Trafik
