GDJ O 401 1943. Foto Järnvägsmuseet.

Fakta

• Status: Utgången
• Typ: Ellok
• Axelföljd: Bo'Bo'
• Längd: 12700 mm
• Tjänstevikt: 70,8/73,2 ton
• Effekt: 1840 kW
• Hastighet: 80 km/h
• Tillverkare: Asea
• Byggår: 1939-1940, 1943-1945
• Byggt antal: 21
• Ursprunglig nummerserie: 210-224 (BJ), 401-406 (GDJ)
• Tillhörde: BJ, GDJ, SJ

Bergslagsbanans godstågslok

Bergslagernas Järnvägar (BJ) började i slutet av 1930-talet elektrifiera sin huvudlinje Göteborg-Falun. Nya ellok behövdes och BJ beställde åtta boggielok littera O av Asea. Vid denna tid dominerade fortfarande koppelstångsloken och beställningen får därför ses som modig, speciellt med tanke på att SJ:s Ha-lok som byggts några år tidigare inte visat sig vara särskilt lyckade.

Ny slirningsteknik

Utvecklingen gick dock snabbt framåt och Asea lyckades konstruera ett boggielok som för första gången blev en allvarlig utmanare till koppelstångsloken. O-loken blev speciellt berömda för sitt reglersystem som gjorde att loken blev ovanligt starka för sin storlek. Motorströmmen kunde regleras i ett så stort antal steg att hastigheten nästan kunde ställas in steglöst (en helt steglös reglering uppnåddes först med Rc-loken).

En annan finess med O-loken var slirningskontrollen. Boggielokens benägenhet att slira vid hög belastning hade dittills varit en stor stötesten, något som Ha-loken var ett exempel på. Om dessa lok började slira kopplades motorströmmen automatiskt ur för att häva slirningen och lokföraren fick sedan själv åter öka pådraget. Proceduren ledde förstås till att loket (och resten av tåget) tappade fart. I O-loken kopplades strömmen ned bara så mycket att slirningen upphörde och därefter skedde återuppkopplingen automatiskt.

Avsedda för godståg

O-loken blev speciellt berömda för sitt reglersystem som gjorde att loken blev ovanligt starka för sin storlek

Åtta O-lok levererades till BJ 1939-1940. Dessa lok hade korgar av aluminium för att få ner vikten på loken så mycket som möjligt. Ett lågt axeltryck krävdes nämligen på Dalslands Järnväg (DJ) där loken också användes.

O-loken hade en högsta hastighet på 80 km/h och var avsedda för godståg. Till de snabbare persontågen beställde BJ och DJ koppelstångsdrivna D-lok eftersom man ännu inte litade på boggielokens gångegenskaper i högre hastigheter.

Designmässigt var O-loken inte speciellt nydanande utan påminde mycket om D-loken. Den övre delen av fronten lutade dock lite bakåt vilket gjorde utseendet lite mer strömlinjeformat. Loken fick en färgsättning i två röda nyanser och ljusgrått underrede.

Bk 743 i väntan på skrotning i Nykroppa 1974. Foto Arvid Wallin/Daniel Nordlings samling.

Trafiksamarbete

1943-1945 levererades ytterligare tretton O-lok, nu med vanliga stålkorgar. Sju av loken köptes av BJ och de resterande sex loken gick till Gävle-Dala Järnväg (GDJ). BJ och GDJ hade sedan tidigare ett nära samarbete genom Trafikförvaltningen Göteborg-Dalarna-Gävle (GDG) och på 1940-talet anslöt sig även DJ till detta. O-loken fick en gemensam GDG-märkning i fronterna men tillhörde även i fortsättningen respektive bolag.

SJ tar över loken

1948 förstatligades bolagen inom GDG och SJ tog över O-loken. De fick litterat Bk och numren 730-750 och målades om i SJ:s bruna färg. De fortsatte att främst tjänstgöra på BJ:s och GDJ:s gamla sträckor Göteborg-Kil, Kil-Ställdalen och Ställdalen-Gävle. Loken sågs dock som särlingar och i början av 1970-talet började SJ slopa dem. De sista loken togs ur trafik 1974. Ett lok, Bk 734, blev museilok hos Sveriges Järnvägsmuseum och har återställts till privatbaneutförandet.

En lyckad konstruktion

Jämfört med de tidiga H-loken var Bk-loken en lyckad konstruktion. De lade grunden för den utveckling som skulle leda fram till bl a Bt- och Ra-loken och som en gång för alla skulle göra koppelstångsloken omoderna.

O 214/Bk 734 som museilok i Gävle 2004. Foto Markus Tellerup.

Bk 745 1960. Foto Stig Eldö/Järnvägsmuseet.

BJ O 210 1939. Foto Järnvägsmuseet.

Mer om loktypen

- Börje Lundvall: GDG ellok litt O, SJK förlag 1976
- Tore Nordin m fl: Svenska Ellok, SJK förlag 1998