Älmhult-Olofström

Td 399+384 med godståg 6127 Älmhult-Olofström i Gylsboda 2017. Till höger rester av kranarna som användes för att lasta granit. Foto Christian Tellerup.

Fakta

• Trafik: Godstrafik
• Öppnad: 1901
• Spårvidd: 1435 mm
• Längd: 42 km
• Dubbelspår: Nej
• STAX: D2 - 22,5 ton
• Elektrifierad: Nej
• Fjärrblockering: Nej
• ATC: Nej
• Trafikeringssystem: M
• Hastighet: Upp till 70 km/h

Historia

I slutet av 1800-talet var Örkenedsbygden på gränsen mellan Skåne, Småland och Blekinge fortfarande fattig och outvecklad. Kommunikationerna bestod av ett fåtal dåliga vägar och planerna på en järnväg i området mottogs varmt. Ivrigt påhejade av bolaget Svensk Stålpressnings AB i Olofström - det som senare skulle bli Volvo Olofströmsverken - beslöt bygdens styrande att söka koncession för en bana från Älmhult vid Södra stambanan till Sölvesborg på Blekinge Kustbana.

Granittransporter

1901 öppnades den 72 kilometer långa Sölvesborg-Olofström-Älmhults Järnväg (med signaturen SOEJ, Älmhult stavades ännu Elmhult) efter tre års arbeten. Från starten blev transport av sten en viktig uppgift för banan. I skogarna kring järnvägen fanns mängder av diabas (svart granit) och stenbrott togs upp på många ställen. Den största utlastningsstationen var Gylsboda söder om Lönsboda. Författaren Harry Martinsson som bodde här som barn ger denna målande beskrivning i boken Nässlorna blomma:

"Män i slokhattar växte ur marken. Vart barnen än gingo för att leka öppnade sig avgrundsdjupa stenbrott svartmyllrande av män med dynamit i händerna. Deras munnar voro fyllda av eder, sånger och väldiga försäkringar. De borrade in järnkäppar i berget: slog ner dem med släggor och så sköt de. Eld i berget! skrek de och klungade ihop sig i passet. Då dånade det där nere och stationssamhället gungade till. Så var det varje dag, hela dagen, överallt var förbjudet att gå. Landskapet var uppfläkt och urholkat."

Stationshuset i Olofström 1955. Huset var av samma typ som bl a Lönsboda och Vilshult och låg väster om bangården. I samband med Volvos expansion revs huset i slutet av 1950-talet och ersattes med en envåningsbyggnad öster om järnvägen. Lägg märke till Pressbyrå-kiosken till höger. Foto Järnvägsmuseet.

Gick i konkurs två gånger

Trots detta gick järnvägen dåligt och redan 1903 gick SOEJ i konkurs

Stora mängder trä och torv transporterades också från stationerna på den norra delen av banan. Trots detta gick järnvägen dåligt och redan 1903 gick SOEJ i konkurs. Ett nytt bolag bildades som höll ut till 1925 då det också ställde in betalningarna, men det tredje bolaget överlevde ända fram till förstatligandet 1944. Banan förvaltades under privatbanetiden från Sölvesborg där också järnvägens verkstad och lokstall fanns.

Tre tenderånglok inköpta 1900 drog merparten av SOEJ:s tåg. Dessutom skaffade man bland annat två begagnade tanklok från Nässjö-Oskarshamns Järnväg. SOEJ försökte tidigt förbilliga persontrafiken genom att sätta in motorvagnar och 1936 köpte man in en tvåaxlig rälsbuss med tillhörande släpvagn, tillverkade av Motala Verkstad. Rälsbussen skrotades dock kort tid efter förstatligandet 1944. Samma öde drabbade de tre tenderångloken som tilldelats litterat K19 av SJ. Boggierälsbussarna från Hilding Carlsson som SOEJ köpt i början av 1940-talet sattes däremot in i SJ:s trafik och omlittererades till Yo1.

Rälsbussen SOEJ 1 med släpvagn i Sölvesborg 1936. Vid förstatligandet av SOEJ 1944 konstaterade SJ att rälsbussen var i dåligt skick och den skrotades 1945. Släpvagnen överlevde dock - ombyggd till ett rent godssläp - till 1958. Foto Järnvägsmuseet.

Volvotåg och delvis nedläggning

Stagnationen på 1930-talet gjorde att transporterna av torv och granit minskade ordentligt. Under andra världskriget ökade trafiken igen, men den återhämtade sig aldrig riktigt. Istället blev Volvo Olofströmsverken en allt viktigare kund. Från 1960-talet började man köra containertåg med färdigtillverkade bildelar från Olofström till slutmonteringen i Göteborg.

SJ fortsatte att sköta persontrafiken med rälsbussar, från 1950-talet av Y6-typ, medan godstågen vanligtvis drogs av T43-lok. Resandet på speciellt den södra delen Olofström-Sölvesborg var dock lågt och 1984 lades persontrafiken på hela banan ner. Eftersom också godstrafiken på den södra delen i princip var nedlagd revs denna sträcka upp 1988. Älmhult-Olofström rustades däremot upp för att klara den omfattande godstrafiken och 1987 invigdes ett nytt sidospår till den övre verkstaden vid Volvos anläggning i Olofström.

Sydostlänken

I dag existerar banan bara tack vare Volvos fabrik i Olofström men i framtiden kan järnvägen få en större betydelse. Planer finns på att åter ansluta banan till Blekinge kustbana, denna gången via en ny järnväg från Olofström till en punkt väster om Karlshamn, den s k Sydostlänken. Hela sträckan inklusive Älmhult-Olofström kommer elektrifieras och även persontrafik med uppehåll i Olofström och Lönsboda kommer förmodligen bli verklighet.

Godståg 6129 Älmhult-Olofström i Hökön 14 augusti 2008. Foto Frederik Tellerup.

Trafik

Ingen persontrafik. Green Cargo kör godståg till och från Volvos fabrik i Olofström. På vardagarna körs flera tåg, dragna av T44 eller Td, och många av de tunga containertågen dras av dubbla lok. Tågen går direkt Olofström-Alvesta där ellok tar över den fortsatta transporten till Göteborg.

Dessutom körs godståg med metallskrot från Volvos fabrik.

Det f d stationsområdet i Gylsboda 2017. Till vänster godsmagasinet, till höger rester av kranarna som användes för att lasta granit, dessa har fått skydd för att sakta ned förfallet. Foto Christian Tellerup.

Beskrivning

Järnvägen utgår från Älmhult (Äh, 0 km) på Södra stambanan. På stationens bangård hade SOEJ två spår längst åt öster som slutade vid stationshusets gavel. Spåren finns fortfarande kvar i avkortat skick. Banan viker av mot sydöst och efter några kilometer passeras Fälhult (4 km) och Stränghult (6 km) som båda haft stationer med bland annat torvutlastning. Landskapet är trots att järnvägen delvis går i Skåne snarare småländskt: böljande granskog med en och annan glänta.

I Hökön (Hkö, 10 km) fanns den ojämförligt största torvstationen på SOEJ. Torven bröts på Vakö myr några kilometer bort och vid myren uppfördes en torvpulverfabrik som hade en egen bana från fabriken till stationen. Som dragkraft användes ångloket MLJ 1. Verksamheten pågick med några avbrott till slutet av 1940-talet. Området kring järnvägen domineras idag av ett sågverk. Järnvägen fortsätter förbi Kärraboda (14 km) och Duvhult (19 km) där man också lastade torv, men alla sidospår är nu rivna.

Två mil från Älmhult ligger Lönsboda (21 km), en av de större orterna utmed banan. Stationen var den sista mötesstationen på linjen och avbemannades på 1980-talet. Det vackert gulmålade stationshuset finns kvar. En smalspårsjärnväg gick från stationen till stenbrotten i Hägghult och Björkeröd fram till 1933. Banan kallades "Grisabanan" i folkmun eftersom man tyckte att ångloket som drog tågen lät som en tjutande gris.

Stationshuset i Gylsboda (26 km) brann ner 1954 men godsmagasinet finns kvar liksom lastkajen med de allt rostigare stenkranarna. Stationen hade i början av 1900-talet en omfattande utlastning av svart granit. Strax öster om järnvägen ligger det numera vattenfyllda stenbrottet och i skogen intill kan man hitta rester av de spår som användes för att transportera bort skrotsten.

I Esseboda (28 km) fanns på persontrafikens tid en hållplats. I Vilshult (35 km) är stationshuset rivet. Järnvägen går här vackert utmed några små sjöar.

Några kilometer innan infarten till Olofström (Of, 42 km) viker ett spår av till Volvos övre verkstad som ligger på en höjd ovanför resten av Volvos anläggningar i Olofström. Förgreningspunkten kallas Kullan (Kul, 34 km). Både samhället och stationen domineras av fabriken - bangården är helt inhägnad eftersom den i praktiken är en del av fabriksområdet. Över bangården går en vägbro. Dagens stationshus ersatte på 1950-talet ett äldre hus som fick rivas när Volvo behövde utvidga.

Järnvägen tar slut ungefär en kilometer söder om stationen i Olofström. Banvallen mot Sölvesborg används delvis som cykelväg. Banan gick via bl a Jämshög, Näsum och Axeltorp.

Stationen i Olofström 2009. Foto Frederik Tellerup.

Stenkranar vid den f d stationen i Gylsboda 2003.

Mörka moln över det förfallna stationshuset i Hökön 2008. När bilden togs användes huset som lager.

Det gamla ställverket vid Lönsbodas station.

Ångloket NOJ 12/SOEJ 1 stod uppställt vid stationen i Älmhult 1962-2012. Det finns numera hos Munktellmuseet i Eskilstuna.

Ännu 2008, mer än tjugo år efter att det sista persontåget gått, fanns biljettexpeditionen kvar i Lönsbodas stationshus.

Rester av smalspår nära stenbrottet i Gylsboda. Spåret användes för att transportera bort skrotsten.

Mer om banan

- Kjell Aghult, Lars-Olof Lind, Gunnar Sandin: Järnvägsdata med trafikplatser, Svenska Järnvägsklubben 2009
- Bengt Gustavsson: SOEJ - en seglivad 80-åring, tidskriften Tåg nr 1/1982
- Bengt Gustavsson: Persontrafiken Sölvesborg-Älmhult nedlagd, tidskriften Tåg nr 10/1984
- Bengt Gustavsson: Ny järnväg invigd i Olofström, tidskriften Tåg nr 2/1987
- Kring järnvägen Älmhult-Sölvesborg 1984 - en bilddokumenation av SJ Fotoklubb Hässleholm, AM-tryck 1987
- Järnvägsbyggnader i Kristianstads län, museiföreningen Östra Skånes järnvägar 1991
- Stenindustrins historia i Örkened 1890-1980, ABF Nord-Skåne 1981