Z

Swemaint Z 74 i Kil 2007. Denna lokomotor såldes till Sveriges Järnvägsmuseum 2016, som samma år sålde den vidare till Svenska Motorvagnsklubben. Foto Frederik Tellerup.

Fakta

• Status: Enstaka i trafik
• Typ: Mekanisk lokomotor
• Axelföljd: B
• Längd: 5100 mm (den vanligaste varianten)
• Tjänstevikt: 8 ton (den vanligaste varianten)
• Max axellast: 4 ton (den vanligaste varianten)
• Effekt: 40 kW (den vanligaste varianten)
• Startdragkraft: 27 kN
• Hastighet: 20 km/h, en del varianter upp till 55 km/h
• Tillverkare: Bjurström/AB Slipmaterial
• Byggår: 1926-1947
• Byggt antal: 114 (köpta/övertagna av SJ)
• Tillhörde: SJ och privatbanor
• Tillhör: EuroMaint, Tågab, Inlandsbanan AB m fl

Den lilla lokomotorn från Västervik

På 1920-talet var hästar fortfarande vanliga som dragkraft vid växling, speciellt vid industrier. En man vid namn Lambert Bjurström som arbetade inom den mekaniska industrin vid denna tid insåg att ett litet bensindrivet lok skulle vara mycket effektivare.

Med utgångspunkt från en Ford-motor som drev hjulaxlarna med kedjor konstruerade han ett enkelt växellok och lokomotorn var född. Bjurström började samarbeta med AB Slipmaterial i Västervik som hade den lediga verkstadskapacitet som behövdes och 1925 startade serietillverkning. Loken blev snabbt populära och fram till 1947 då tillverkningen lades ner byggdes flera hundra lokomotorer till SJ, privatbanor och industrier.

Littera Z

Hos SJ fick loken littera Z. Förutom normalspåriga lokomotorer skaffade man även smalspåriga för 1067 och 891 mm spårvidd. SJ fick också överta många lokomotorer när privatbanorna förstatligades under 1930- och 40-talen.

Den vanligaste typen av Z-lokomotor var fem meter lång, vägde 8 ton och hade en Fordson-motor med en effekt på runt 40 kW. Högsta hastighet var 20 km/h. Av denna typen hade SJ 65 stycken. Det fanns dock varianter som var både större och starkare.

Littera efter effekt

När nyare och större lokomotorer följde under 1940- och 50-talen behövde SJ förtydliga sitt litterasystem och man beslöt att dela in lokomotorerna beroende på effekt (se faktarutan). De flesta Bjurströmslokomotorer fick då littera Z, Z2 eller Z3. Notera att eftersom olika typer med samma effekt fick samsas under samma littera innebar det att till exempel två Z3-lokomotorer kunde se helt olika ut.

En scen från Stockholm 1930: en tidstypisk lastbil och SJ-lokomotor Zm 3. Foto Järnvägsmuseet.

Enstaka lok kvar

Samtliga kvarvarande Bjurström-lok fördes över till SJ:s tjänstefordonspark i början av 1980-talet och littererades om till Qaz.

Än idag finns enstaka lok kvar och några hann till och med få SJ:s blå färgsättning innan SJ:s bolagisering 2001 (lokomotorerna övertogs då i första hand av underhållsverkstäderna där de redan tidigare använts). En del av loken har fått ny motor och många har även byggts om med ny hydrostatisk växel.

Loken används i dag främst till att flytta fordon vid verkstäder och lokstall.

Tågåkeriet i Bergslagen AB (Tågab) Z 210 i Kristinehamn 2012. Foto Frederik Tellerup.

Förarhytt Swemaint Z 74 2007. Foto Frederik Tellerup.

Utgångna varianter/färgsättningar

Stockholm-Västerås-Bergslagens Järnvägar (SWB) Zö 1 på en överföringvagn i Västervik 1935, klar för leverans. Eftersom järnvägen till Västervik vid den här tiden var smalspårig fick den normalspåriga lokomotorn transporteras på en överföringsvagn. Foto Järnvägsmuseet.

Tågab Qaz 9440063, f d Z 73, i Kristinehamn 2003. Lokomotorn har numera fått beteckningen Z 210. Den kallas lokalt för Geta (=geten). Foto Frederik Tellerup.

SweMaint Z 74 i Kil 1999. Foto Markus Blidh.

Banverket Qaz 9440083, f d Z 183, i Ängelholm. Foto Bernt Schechinger.

Interiör förarhytten Z 73 1996. Foto Markus Blidh.

Mer om loktypen

- Ulf Diehl och Lennart Nilsson: Svenska lok och motorvagnar, diverse årgångar, SJK förlag
- Mats Freding: Bjurström-lokomotorer, bok utgiven av SJK Småbaneavdelning 1989