Bild: Veckans bild 64. Klicka för större bild.

Lokförare Rune Dyvander i motorvagnen X11 3175 på Malmö C 20 april 1996.

I järnvägens barndom var lokförare det självklara drömyrket och har man en gång åkt i förarhytten på ett tåg är det lätt att förstå fascinationen för lokföraryrket. Den storslagna utsikten och känslan av fart, kraft och ansvar kan ta andan ur vem som helst. Men det finns också baksidor med yrket: oregelbundna arbetstider och ensamma arbetspass med kaffetermosen som enda sällskap. Det sistnämnda är förresten anledningen till kokplattan som syns till höger i bilden.

Länge var SJ nästan den enda utbildaren av lokförare men avregleringen har gjort att det idag finns oberoende yrkesutbildningar till lokförare, till exempel i Mjölby. Glamouren kring lokföraryrket har försvunnit på senare år men nu är det till skillnad från järnvägens barndom fritt fram även för kvinnor. Fortfarande är de dock i minoritet.

I takt med utvecklingen av loken har också lokförarens arbete förändrats. De smutsiga och frustande ångloken med en förare och en eldare är borta, liksom de första skakiga elloken där lokföraren fram till 1970-talet hade sällskap av ett lokbiträde. Idag arbetar lokföraren ensam men får å andra sidan ibland också ta hand om resenärerna. De hierarkiska strukturerna inom järnvägen har försvunnit och lokföraren får på många mindre tåg också fungera som biljettförsäljare och tågvärd.

Den som drömmer om att köra ett ånglok kan fortfarande förverkliga sin dröm på museijärnvägarna som gärna tar emot nya krafter. Drömmen om att föra ett tåg i full fart genom landskapet kan leva vidare!

Foto Frederik Tellerup.

Publicerad december 2002. Texten uppdateras inte och kan innehålla inaktuella uppgifter.

Dela på FacebookDela på Google PlusDela på Twitter

Annonser

Tack för stödet! Läs om annonsering >