Bild: Veckans bild 144

Även om järnvägen är ett av de grönaste transportmedlen ur miljösynpunkt och dessutom har bidragit till spridningen av blommande fägring (se Veckans bild 129) så kan ibland grönskan bli allt för närgången. Spåren måste ju hållas fria för att tågtrafiken ska vara säker och snabb. Växtligheten kan orsaka halka och skymma signaler och skyltar. Därför försöker man hålla banvallarna fria genom både mekanisk och kemisk bekämpning. Den senare har tyvärr ofta visat sig vara mest effektiv vilket ledde till många tidningsrubriker under framför allt 1970- och 80-talen. SJ:s besprutningståg, ofta med ett Tc-lok i spetsen, blev ökända miljöbovar som hotade både människor och natur. Kanske inte helt rättvist eftersom järnvägens kemikalieanvändning var - och är - en bråkdel av till exempel jordbrukets.

Fortfarande förekommer kemisk bekämpning längs järnvägarna (se till exempel detta pressmeddelande från Banverket) men nu begränsas användningen till de mest utsatta sträckorna. Istället för att spruta penslas ofta medlet på banvallen, vilket minskar spridningen.

Problemet med ogräs är störst på banor med sand- eller grusballast där växterna lätt kan få fäste. I grov makadam klarar växterna sällan att slå rot. Därför kan man ibland se på grusbanor att växlar och andra känsliga avsnitt fått makadamballast.

Den lilla björkplantan på bangården i Eksjö kan dock fortsätta att växa ostörd - det verkar vara länge sedan något tåg rullade på det rostiga spåret.

Foto Frederik Tellerup.

Publicerad juni 2004. Texten uppdateras inte och kan innehålla inaktuella uppgifter.

Dela på FacebookDela på Google PlusDela på Twitter

Annonser

Tack för stödet! Läs om annonsering >