Bild: Veckans bild 121. Klicka för större bild.

Ett norrgående pågatåg i Hjärup på Södra stambanan 1997.

När de första järnvägarna byggdes var inte tågen fler än att man enkelt kunde hålla reda på dem. Men snart blev det nödvändigt med olika säkerhetsanordningar och banorna försågs med signaler. De bestod till en början av enkla skivor eller armar. Den klassiska semaforen visade kör med en uppåtriktad arm, medan en arm i 90 graders vinkel betydde stopp.

Så småningom fick semaforerna lyktor så att signalerna kunde ses även på natten och sedan var inte steget långt till att låta ljussignalerna ta över helt. I slutet av 1990-talet försvann de sista semaforerna från Banverkets järnvägar och nu går utvecklingen mot system utan några signaler alls. Lokföraren får istället via t ex radiovågor besked om kör och stopp på en panel i förarhytten. Detta används redan på banan Bjärka Säby-Västervik. Botniabanan till Umeå kommer att bli den första nybyggda järnvägen utan ljussignaler.

Att tolka olika signaler är en egen vetenskap som blivande lokförare får plugga in. Att rött betyder stopp är ju invant, liksom att grönt betyder att det är fritt fram att köra. Men när samma signal visar olika sken blir det genast mer komplicerat. Numera ger nämligen signalerna ofta information om vad även nästa signal kommer att visa så att lokföraren kan planera körningen. Två gröna signaler, en fast och en blinkande, betyder t ex "kör, vänta stopp i nästa signal".

Läs mer om signaler i banguiden.

Foto Frederik Tellerup.

Publicerad januari 2004. Texten uppdateras inte och kan innehålla inaktuella uppgifter.

Dela på FacebookDela på Google PlusDela på Twitter

Annonser

Tack för stödet! Läs om annonsering >