Bild: Veckans bild 116. Klicka för större bild.

Ett X2-tåg korsar en vägövergång vid Mölnbo mellan Järna och Gnesta en regnig vårdag i april 2003.

I konkurrensen mellan väg och järnväg har ofta tåget dragit det kortaste strået. Men där väg och järnväg möts har tågen odiskutabelt företräde - de kan komma rusande i upp till 200 kilometer i timmen.

Vid Mölnbo där bilden är tagen går de snabbaste tågen "bara" i 150 km/h. Vägövergången är en av ganska få kvarvarande plankorsningar på Västra stambanan. Banverket har jobbat hårt för att göra så många korsningar som möjligt planskilda och därmed undanröja risken för olyckor. För att öka säkerheten vid de kvarvarande vägkorsningarna finns sensorer utplacerade som känner av ifall det finns något på spåret och som då ger stoppsignal till tåget.

Det finns och har funnits många olika typer av vägskyddsanordningar. I järnvägens barndom var vägtrafiken obefintlig med dagens mått och kraven på skydd var låga - många järnvägsbolag sålde till och med gångbiljetter som berättigade den oftast fattiga innehavaren till att utnyttja banvallen som gångväg. I början av 1900-talet kom dock de första riktiga vägskyddsanläggningarna i bland annat Stockholmstrakten. De bestod av grindar som hindrade vägtrafikanterna från att korsa järnvägen. Grindarna kunde vara manövrerade med linor om vägkorsningen låg nära en station, men ofta sköttes de manuellt av en speciellt anställd man eller kvinna. Sådana grindvakter förekom ända in på 1970-talet.

När elen kunde tas i bruk av järnvägen under 1920-talet innebar det förstås också nya möjligheter för vägskyddet. Nu kunde bommarna manövreras elektriskt och dessutom kunde man ge ljus- och ljudsignaler till trafikanterna på vägen. Vägskyddsanläggningarna gjordes automatiska genom att låta spårledningen påverka bommarna så att de började fällas när tåget passerade en viss punkt innan korsningen.

Den allra enklaste formen av vägskydd är förstås fortfarande kryssmärket och vägskyltarna som varnar för tåg. Den trekantiga skylten med ett stiliserat ånglok är fortfarande vanlig och får ibland kritik för att vara föråldrad - det var ju länge sedan det gick några ångloksdragna tåg på järnvägarna.

Foto Frederik Tellerup.

Publicerad november 2003. Texten uppdateras inte och kan innehålla inaktuella uppgifter.

Dela på FacebookDela på Google PlusDela på Twitter

Annonser

Tack för stödet! Läs om annonsering >