Hilding Carlssons smalspåriga rälsbuss
YP-rälsbussarna byggdes på 1950-talet samtidigt som de normalspåriga Y6-motorvagnarna och ser nästan likadana ut. Men det finns flera skillnader mellan typerna, både när det gäller tillverkare och konstruktion.

Tog hem ordern i sista minuten
Under 1940-talet arbetade SJ:s maskinbyrå intensivt på att ta fram ritningar till både smalspåriga och normalspåriga rälsbussar. Man ville snabbt få fram motorvagnar som kunde ersätta de ångloksdragna tågen på oelektrifierade banor. 1950 tog SJ in offerter från flera olika tillverkare. Dittills hade Hilding Carlsson varit SJ:s stora leverantör, men beställningen av normalspårsmotorvagnarna gick nu till AB Svenska Järnvägsverkstäderna och Kalmar Verkstads AB, delvis beroende på att Hilding hade offererat en egen konstruktion istället för SJ:s. När SJ av samma anledning valde bort Hilding Carlsson även i smalspårsbeställningen blev han så oroad att han försökte få en uppgörelse med SJ. Till Hilding Carlssons fördel talade att han snabbt kunde börja leverera rälsbussarna och efter förhandlingar fick han till sist ordern.

De första rälsbussarna levererades 1952. Motorvagnarna fick littera YCo5p (enbart resandeutrymme) och YFo5p (enbart godsutrymme) och släpvagnarna UCFo3yp (manövervagn med resande- och godsutrymme), UDFo13p (postsläp) och UFo1p (godssläp). Motorvagnarna var multipelkörbara (max 6 st). Efter 1956 när tredje klass slopats och bokstaven C i litterat blivit B kom ytterligare några släpvagnstyper: UBo3yp (manövervagn enbart för resande) och UBFo4yp (manövervagn med resande- och godsutrymme). Efter litterareformen 1970 fick motorvagnarna littera YP (ska inte blandas ihop med föregångaren Yp) och de kvarvarande manövervagnarna UBYP och UBFYP.

Liksom Y6 fick YP-rälsbussarna destinationsskyltar på sidorna.

Kylning i fronten
De smalspåriga rälsbussarna var till största delen Hilding Carlssons egen konstruktion, men många intryck hade tagits av SJ:s normalspårsrälsbussar. Till skillnad från Y6 hade de kylningen i fronten och boggierna var också av en annan typ. Istället för att ha en motorboggie och en löpboggie som Y6 fick YP en drivande axel och en löpaxel i varje boggie. Lagren i boggierna visade sig dock ge mindre bra gångegenskaper och ändrades därför på de sist byggda fordonen. De rälsbussar som redan hade levererats byggdes senare om.

Från början fick rälsbussarna liksom tidigare motorvagnar en färgsättning i gulvitt med grön dekor. När Y6-rälsbussarna började levereras fick de däremot en ny färgsättning i gult och orange och den infördes snart även på de smalspåriga fordonen. Inredningen var lik den i Y6, några komfortförbättringar som i Y7/Y8 gjordes aldrig.

Ombyggnad till 1067 mm spårvidd
Fram till 1958 levererades sammanlagt 72 rälsbussar för resande, 4 godsrälsbussar och 75 släpvagnar av olika slag. Fordonen spriddes över nästan alla banor med 891 mm spårvidd. På 1960-talet byggdes dessutom sex motorvagnar och fem släp om till 1067 mm spårvidd för användning på järnvägarna med denna spårvidd i Blekinge och Småland. Dessa slopades dock redan 1970 när den sista persontrafiken på 1067-nätet lades ner. Vid samma tid försvann trafiken på Västgötabanan (Göteborg-Skara) och därefter fanns det bara rälsbussar kvar på Roslagsbanan och Växjö-Västervik.

Användningen av YP på Roslagsbanan upphörde under 1980-talet och 1984 lades persontrafiken Växjö-Västervik ner. De kvarvarande rälsbussarna hamnade hos olika museijärnvägar. De flesta köptes av det nybildade bolaget Västervik-Hultsfred-Växjö Järnväg (VHVJ) som började köra museitrafik på Västerviksbanan. När VHVJ efter några år gick i konkurs spreds fordonen till flera föreningar. Idag finns YP-rälsbussar som museifordon bland annat på museijärnvägarna Uppsala-Länna och Hultsfred-Västervik.

Mer om motorvagnstypen
Arne Hällqvist: Rälsbussar och släpvagnar vid Statens Järnvägar, bok utgiven av SJK Förlag 1984
Ulf Diehl och Lennart Nilsson: Svenska lok och motorvagnar, diverse årgångar, SJK förlag