B7 och förstaklassvarianten A7 inledde serien av 1980-talsvagnar som idag dominerar i SJ:s loktåg. Nyheterna i vagnarna var många: fjärrmanövrerade dörrar, högtalare, vacuumtoaletter och inbyggda slutsignaler. Även på utsidan skiljde sig B7 från tidigare typer genom att vara både högre och längre.

Från början var det tänkt att vagnarna bara skulle få ingångar och toalett i ena änden för att kunna få rum med fler sittplatser, eftersom SJ:s dåvarande generaldirektör Lars Peterson ansåg att det var viktigast att kunna transportera så många resenärer som möjligt så billigt som möjligt. Vagnarna beställdes i detta utförande, men kort därefter avgick Peterson och ritningarna ändrades så att vagnarna fick ingångar och toaletter i båda ändar.

Den första B7-vagnen levererades 1979 och fram till 1990 byggde Kalmar Verkstad totalt 171 vagnar till SJ.

Inredningen går i salongsstil med en större och en mindre salong (den mindre ursprungligen avsedd för rökare). Den större salongen är hela 14 meter lång och det sammanlagda antalet sittplatser är 80 stycken. Den täta placeringen av stolarna är en kritisk punkt som brukar framföras mot vagnarna.

B7-vagnarna har kommit att bli stommen i SJ:s InterCity-tåg. Under 1990-talet byggdes en del av dem om enligt InterRegio-konceptet till AB9 och B9. Några vagnar har också byggts om till B11. 2001 började kvarvarande vagnar fräschas upp med bland annat ny stolsklädsel.

Mer information
Sven Malmberg: SJ nya personvagn - ful, men komfortabel, artikel i tidningen Tåg 7/1979
Malte Ljunggren: 100 år på spår - Kalmar, bok utgiven av SJK Förlag 2002
Ritning på B7, tidningen Järnvägar! 3/1985