|
| Lokguide |
SJ V3 16 i Göteborg på 1960-talet. Se även Veckans bild 239. Foto Ingemar Gustafsson. |
V/V1/V3
(utgångna)
Typ: Dieselelektriskt lok (V1), dieselhydrauliskt lok
(V/V3)
Axelföljd: C
Längd: 9450 mm (V/V3)
Tjänstevikt: 48 ton (V)
Effekt: 260 kW (V1), 330 kW (V/V3)
Hastighet: 32 km/h (V1), 50 km/h (V/V3)
Tillverkare: English Electric (V1), Esslingen (V3), Deutz
(V)
Byggår: 1949 (V1), 1952-1954 (V/V3)
Byggt antal: 2 (SJ V1), 50 (SJ V3), 7 (TGOJ V)
Ursprunglig nummerserie: 3,4 (SJ V1), 5-56 (SJ V3), 801-807
(TGOJ V)
Tillhörde: SJ och TGOJ |
De första stora dieselväxelloken
Fortfarande på 1940-talet var ångloken helt dominerande
i växlingen på rangerbangårdarna runt om i
Sverige. Många spår i till exempel hamnar hade ingen
kontaktledning och därför kunde inte de elektriska
Ub-loken användas och de bensindrivna
Z-lokomotorerna var för svaga. Under
1940-talet började dock större diesellok komma och
SJ beslöt av köpa in två växellok och prova
dem. Loken byggdes i England och levererades 1949. De var treaxliga
koppelstångslok som drevs dieselelektriskt genom en dieselmotor
som via en generator drev två elmotorer. Loken hade hytten
i ena änden och fick littera V1 hos SJ.
TGOJ V 803 som museilok i Grängesberg 2000. Foto Markus Blidh. |
Tyskt lok
De två V1-loken fungerade bra och SJ beslöt sig för
att gå vidare och köpa fler växellok. Nu föll
dock valet istället på ett liknande tyskt lok. Även
detta var ett treaxligt koppelstångslok med hytten i ena
änden men drivningen var dieselhydraulisk. SJ beställde
sammanlagt 50 V3-lok som levererades 1952-1954. Loken kördes
för egen maskin till Sverige från tillverkaren Esslingen
i Stuttgart.
Även TGOJ (Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds
Järnvägar) köpte in sju lok av liknande konstruktion,
tillverkade av tyska Deutz. Största skillnaden var att
blindaxeln (den axel som driver koppelstången) var belägen
mellan hjulen istället för i ena änden som på
V3. TGOJ-loken fick endast littera V eftersom man inte hade
några andra större diesellok vid den tiden.
Stor motor
Alla V-loken hade en dieselmotor med lågt varvtal (i
grunden en modifierad ubåtsmotor), det viktiga var ju
inte hastigheten utan att loken var starka. Eftersom en lågvarvig
motor kräver mer utrymme fick loken en ganska imponerande
storlek med den stora kylaren som blickfång i framänden.
V3-loken placerades på stora bangårdar som Malmö,
Göteborg, Hagalund (Stockholm) och Gävle och gjorde
tjänst till slutet av 1970-talet då V4-
och V5-loken tog över. Några
av loken skrotades men ett tjugotal lok sparades som beredskaplok
till 2003 då Banverket sålde ut dem till bland andra
flera museiföreningar.
De sista TGOJ-loken togs ur trafik i början av 1980-talet
och ett lok finns numera bevarat hos Grängesbergsbanornas
järnvägsmuseum. De båda V1-loken finns också
bevarade. Efter att SJ sålt de båda loken 1970 användes
de vid Dannemora gruvor till 1992 då de slutligen hamnade
hos Sveriges
järnvägsmuseum.
Mer
om loktypen
 Ulf
Diehl och Lennart Nilsson: Svenska lok och motorvagnar, diverse
årgångar, SJK förlag
Bernt Forsberg:
Dieselväxelloken littera V1 och V3, artikel i Spår,
Järnvägsmusei vänners årsbok 1993
Ulf Diehl
och Lennart Nilsson: Svenska motorlok 1911-1997, i boken Lok & vagnar 2 utgiven av Stenvalls förlag 1998
|
V3 43 som museilok i Grängesberg 2004. Foto Frederik Tellerup.
V3 37 som museilok i Nora 2003. Foto Frederik Tellerup.
Interiör förarhytten V3 11 2001. Foto Markus Blidh.
|
|
Bokmärk
© järnväg.net 2001-2008