Rapidlokets kusin
Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds Järnvägar (TGOJ) började elektrifiera sina bandelar under 1950-talet och såg sig då om efter lämpliga ellok. 1951 lade man en beställning hos Asea på Hg-, Ma- och Ub-lok, typer som redan hade byggts till SJ. Dessutom beställde TGOJ elva Bt-lok av en ny konstruktion som Asea och Nohab tagit fram tillsammans. Bt-loket var ett boggielok och det dittills modernaste svenska elloket. Vid samma tid utvecklades Ra-loken och de två loktyperna fick därför en hel del likheter i konstruktionen, bland annat när det gällde strömsystemen. Andra delar, som motorerna, hämtades från Ma-loken. Bt-loken var dock något svagare än Ma-loken eftersom de hade två drivande axlar per boggie i stället för tre. Två Bt-lok kunde multipelköras.

Grön färgsättning
Loken målades liksom TGOJ:s övriga fordon till en början i två gröna nyanser. I slutet av 1960-talet ändrades detta till en orange färgsättning med vita ränder i fronterna. Under 1980-talet moderniserades sex av loken genom att dörren på förarsidan flyttades mot mitten (för att undvika drag och buller i förarhytten) och de stora frontlyktorna byttes mot mindre Marshall-strålkastare.

Ett lok bevarat
TGOJ använde loken både i person- och godstrafik. De gick under hela sin livstid i Mälardalen och Bergslagen, även efter att gränsen mellan SJ och TGOJ började suddas ut mot slutet av 1980-talet. Det sista loket togs ur trafik 1991.

Ett lok finns bevarat hos Grängesbergsbanornas järnvägsmuseum och har rustats upp till originalskick.

Mer om loktypen
Tore Nordin m fl: Svenska Ellok, SJK förlag 1998
Ulf Diehl och Lennart Nilsson: Svenska lok och motorvagnar, diverse årgångar, SJK förlag
Bt 305 åter i originalskick, notis i tidningen Tåg 6/1992
Hemsidan Svenska ellok

På jarnvag.net:
Beställ boken Svenska Ellok i SJK:s butik