Järnväg.net > Banguide > Så är järnvägen uppbyggd: Kontaktledning

Banguide

Så är järnvägen uppbyggd
På den här sidan kan du läsa mer om kontaktledningens konstruktion. På de andra sidorna om järnvägens uppbyggnad kan du läsa om spår, signaler och säkerhetsanordningar och skyltar/tavlor.

Kontaktledning

Bild: Kontaktledning

Den vanligaste formen av strömförsörjning vid elektrifierade järnvägar är en kontaktledning placerad över spåret, men även andra system finns. I Stockholms tunnelbana används t ex strömskenor vid sidan av spåren.

Strömmens väg till och från kontaktledningen kan beskrivas som ett kretslopp. Efter att strömmen har passerat transformator, omformare och omriktare där den får rätt spänning och frekvens (i Sverige används 16.000 volt, 16 2/3 Hz) matas den ut i kontaktledningen. När ett tåg passerar går strömmen via strömavtagaren ner i loket och motorn. Strömmen fortsätter efter att ha drivit motorn via lokets hjul ner i en av rälerna. Denna räl kallas den "sammanhängande rälen", eller S-rälen (den andra rälen som är icke-ledande kallas I-räl). Vid s k jordpunkter leds strömmen upp i återledningen som hänger i kontaktledningsstolparna. Var femte kilometer finns en sugtransformator som matar tillbaka strömmen till närmaste omformarstation.

Själva kontakttråden består av koppartråd och hänger via en utliggare i en stolpe eller brygga. För att inte hela stolpen ska bli strömförande sitter utliggaren på isolatorer som är av porslin eller kompositmaterial. På spår med låg hastighet kan kontakttråden hängas upp direkt i utliggaren, men vid högre hastigheter krävs en kraftigare konstruktion med så kallad indirekt upphängning. Utliggaren består då av dragstång, diagonalrör och tillsatsrör och kontaktledningstråden hänger i en bärlina (se bild ovan). Kontaktledningen är monterad i sektioner om ca 1200-1300 meter med vikter i ändarna för att ledningen ska hållas tillräckligt spänd. Hur spänd ledningen är beror bland annat på banans högsta hastighet. För att tågens strömavtagare ska slitas jämt hängs också ledningen upp i ett sicksack-mönster mellan stolparna som därför har två varianter av utliggare, A-utliggare som är kortare och B-utliggare som är längre. På kontaktledningstolparna hängs också ledningar för återmatning av ström (återledning) och strömförsörjning till exempelvis signaler (hjälpkraftledning).

Avståndet mellan kontaktledningsstolparna är normalt ca 60 meter, ofta kortare i kurvor och andra utsatta ställen. Oftast är stolparna av stål, men även trä förekommer (t ex på Siljansbanan) eller betong (Bergslagsbanan).

Kraftförsörjningen övervakas vid en driftledningscentral av eldriftledare. Eldriftledaren kontrollerar driften och kan vid behov stänga av strömförsörjningen vid t ex banarbeten och olyckor. Driftledningscentraler finns i Malmö, Norrköping, Hallsberg, Göteborg, Stockholm, Gävle, Ånge och Boden.

Kontaktledning med direkt upphängning i Storå 2004.		Kontaktledningsbrygga av äldre typ i Hässleholm 2004.
Kontaktledning med indirekt upphängning. Lägg märke till vikterna i stolpen. Foto utanför Teckomatorp 2004.		Kontaktledningsbryggor av nyare Mora-typ (typen började användas vid elektrifieringen av Siljansbanan på 1970-talet) i Storvik 2004.
Kontaktledningsstolpar av trä på sidospår i Sällinge 2004. Foto Cristian Hillbom.		Kontaktledningsarbete med liftmotorvagn på Västkustbanan i Lund 2004.