Mellerud-Bengtsfors-Årjäng
De Vackra Vyernas Järnväg

Två av DVVJ:s Y7-motorvagnar på bron över Dalslands kanal i Håverud 28 april 1990. Akvedukten och slussen ses till vänster, till höger Håverudsforsen.

Banfakta

Spårvidd: 1435 mm Längd: Mellerud-Bengtsfors 44 km, Bengtsfors-Årjäng 52 km Dubbelspår: Nej Elektrifierad: Nej Fjärrblockering: Nej ATC: Nej

Två namn och en förkortning.

Historia
Denna järnväg har haft två namn men bara en förkortning: DVVJ. Idag uttyds det gärna De Vackra Vyernas Järnväg men förkortningen kommer egentligen från bolaget som byggde och ursprungligen drev den: Dal-Västra Värmlands Järnväg.

Ett sent tillskott till Sveriges järnvägsnät
Banan mellan Mellerud och Arvika var en eftersläntrare i utbyggnaden av det svenska järnvägsnätet och stod inte klar i sin helhet förrän 1928. Bengtsfors hade fått sin första järnväg 1895 i form av Lelångenbanan från Uddevalla, men i övrigt var invånarna i nordvästra Dalsland och sydvästra Värmland i huvudsak hänvisade till tidsödande och väderberoende transporter på sjö- och kanalsystemen. DVVJ var inte minst tänkt att underlätta för de många massabruken längs Dalslands kanal. De ursprungliga tankarna för Inlandsbanan omfattade en nybyggd järnväg i nord-sydlig riktning genom Värmland och Dalsland ner till Bohuslän, men detta blev inte av.

DVVJ bildades 1914, men finansiella problem försenade byggandet avsevärt. Bergslagernas Järnvägar (BJ) finansierade banan till stor del och hade även starka ägarintressen. Det beslöts att DVVJ:s huvudlinje skulle sträcka sig från Mellerud via Bengtsfors och Årjäng till Gilserud strax utanför Arvika, en sträcka på cirka 16 mil. Från Gilserud till Arvika skulle SJ:s spår (Nordvästra stambanan) användas. I Årjäng skulle banan få anslutning till linjen Åmål-Årjäng som projekterades ungefär samtidigt. Dessutom beslöts om en knappt två mil lång sidobana från Beted västerut till Skillingsfors, den så kallade Skillingmarksbanan.

Företrädare och efterträdare i trafiken på DVVJ. På 80-talet användes även den tredje generationen - Y1. Hilding Carlssons Yd 344 till vänster ägs av Järnvägssällskapet Åmål-Årjäng medan Y7 1234 till höger tillhör DVVJ. Foto i Bengtsfors 1990.

Ekonomiska problem under både BJ och SJ...
Den första delsträckan (Mellerud-Åsensbruk) kunde öppnas 1923 för provisorisk godstrafik, men det dröjde fyra år ytterligare innan hela sträckan Mellerud-Bengtsfors invigdes. Efter ännu ett år, den 1 mars 1928, kom trafiken igång på hela DVVJ. Bolaget råkade ganska omgående i ekonomiska bekymmer. Redan 1937 ombildades DVVJ efter en konkurs och blev ett dotterbolag till BJ där även Åmål-Årjäng ingick. Dessa tre järnvägar hade således ett nära samarbete, men förhållandet till den smalspåriga konkurrenten Lelångenbanan var sämre. Mellan Billingsfors och Bengtsfors kom banorna att gå i stort sett parallellt. I Bengtsfors byggde DVVJ en egen station utan samröre med Lelångenbanan. Anslutning mellan banorna (i form av en ramp för överföringsvagnar) byggdes i Billingsfors där man även - efter ingripande från Järnvägsstyrelsen - hade en gemensam station.

1948 tog SJ över Bergslagernas Järnvägar och därmed även DVVJ. SJ fortsatte att driva persontrafiken med kostnadsbesparande rälsbussar, något som DVVJ infört under andra världskriget. Till att börja med användes Hilding Carlsson-bussar men i maj 1960 kom den första rälsbussen typ Y6 (och senare även Y7) till banan. Resandet var dock fortsatt dåligt och Skillingmarksbanan hade rykte om sig att vara Sveriges olönsammaste järnväg. Den lades därför ned redan 1961.

Huvudlinjen Mellerud-Arvika levde däremot kvar i sin helhet fram till juni 1985 och trafikerades de sista två åren av moderna Y1-motorvagnar. 1985 fick länstrafikbolagen själva bestämma om man ville använda de statliga bidragen till tåg- eller busstrafik, vilket ledde till många järnvägsnedläggningar. I DVVJ:s fall drog man in persontrafiken Bengtsfors-Arvika. Bengtsfors-Årjäng blev helt utan trafik. Mellan Årjäng och Arvika var det tänkt att godstrafiken skulle fortsätta men redan månaden efter rasade banvallen vid Vännacka och SJ fick en förevändning att lägga ned trafiken. Sträckan revs senare upp.

DVVJ:s rälsbussar Y7 nr 1 och 2 vid Ingribyn på väg mot Mellerud.

...men Dalslands vackra vyer kan ännu skådas från spåret
Persontrafiken levde kvar mellan Mellerud och Bengtsfors, men från 1985 användes åter endast de äldre Y7-rälsbussarna. Slutet för denna den sydligaste bandelen kom dock bara ett år senare. Den 31 augusti 1986 gick det sista persontåget i SJ:s regi. Riktigt slut var det ändå inte - kommunerna i de båda orterna bildade en stiftelse så att man kunde fortsätta att köra turisttrafik på somrarna och 1987 var trafiken igång igen. Namnet DVVJ återuppstod som namn på stiftelsen. Till trafiken köpte man in några Y7-motorvagnar och ett par av dem har målats om i rött, vitt och blått som är kommunernas färger. Den nedlagda sträckan Bengtsfors-Årjäng har fått ligga kvar och har nu fått en renässans som bana för dressincykling. Sträckan Mellerud-Billingsfors används än idag för godstrafik.

Trafik
Persontrafik bedrivs sommartid av Stiftelsen DVVJ på sträckan Mellerud Bengtsfors. Rälsbussar typ Y7 används. Man erbjuder även tågresor kombinerade med båtresa längs Dalslands kanal. Stiftelsen har också hand om uthyrningen av cykeldressiner för färden på sträckan Bengtsfors-Årjäng.

BK Tåg (i samarbete Green Cargo) kör vagnuttagningar vardagar från Mellerud till Åsensbruk och Billingsfors.

Beskrivning
Från Mellerud (Ml, 0 km) station startar tåget i samma riktning som tågen mot Kil, men tar strax av mot nordväst. Spåret är elektrifierat en kort bit närmast Mellerud. Till en början är landskapet platt och rätt så öppet fram till Ingribyn (6 ½ km) som tidigare haft en hållplats. Nästa hållplats är Skållerud (Skru, 10 km) som även den numera passeras utan uppehåll.

BK Tågs diesellok T43 229 med godsvagnar i Åsensbruk i maj 2003. Foto Roy Mårtensson.

Sommarens persontåg stannar däremot vid stationen i Åsensbruk (Åb, 12 ½ km). Pappersbruket Håvreström betjänas ännu av godstågen. Mellan 1975 och 85 hette även stationen Håvreström. Tidigare hade Håvreströms bruk ett industrispår (600 mm) som förband fabriken i Åsensbruk med den i Håverud där man även hade vedlagret.

Efter Åsensbruk har banan sjön Upperudshöljen på höger sida. Härifrån löper banan och Dalslands kanal i stort sett parallellt. Strax före hållplatsen - före detta stationen - i Håverud (Hvr, 15 km) korsar banan kanalen som här förbinder den långsmala sjön Åklången med Upperudshöljen. Kanalen har just här Sveriges enda riktiga akvedukt. (Vid Ljungsbro genomkorsas Göta kanals bank av en vägtunnel - ett gränsfall till akvedukt.) Den tidigare lastplatsen Råsjön (Rån, 16 km) passeras kort efter Håverud. Lastplatsen kom till 1973 för lastning av kvartsit från en närbelägen stenkross. Buterud (But, 18 ½ km) hållplats ligger vid kanalen som här har byggts mellan sjöarna Råvarpen och Åklången. Här finns även en av kanalens många slussar.

Efter Buterud går banan längs Råvarpen upp till Tisselskog (Tsl, 24 km) hållplats. Dals Långed (Dld, 30 km) har varit en av banans mera betydande stationer för både person- och godstrafiken. Stora mängder massaved transporterades till bruket på orten. Omedelbart före hållplats Långbron (Lgb, 32 km) korsas Dalslands kanal igen, denna gång på en klaffbro samt en längre fast bro. Hållplatsen Friluftsgården (Flgd, 35 km) kom till 1944 för att betjäna friluftsanläggningarna i anslutning till Laxsjön.

Billingsfors (Bfo, 38 km) ligger vid Laxsjöns västra strand och även här har ortens pappersbruk och sågverk varit banans godskunder. I Billingsfors mötte DVVJ tidigare Uddevalla-Lelångens Järnväg som hade öppnats mer än 30 år tidigare. Lelångenbanan hade 891 mm spårvidd och togs över av staten 1940, några år före DVVJ. Härifrån upp till Bengtsfors hade banorna parallella sträckningar. 1960 lade SJ ned Lelångenbanans norra del Bäckefors-Bengtsfors, medan sträckan Uddevalla-Bäckefors levde kvar i fyra år till. Hela banan revs upp.

DVVJ:s tåg på den fasta delen av bron vid tjugonde slussen. Foto i april 1990.

Några kilometer efter Billingsfors - vid kilometer 40,7 - korsas Dalslands kanal en tredje gång intill kanalens tjugonde sluss. Det finns sammanlagt 28. Bron är över 100 meter lång, därmed banans längsta, och består dels av en fast bro vid Höljerudsforsens början, dels av en svängbro över kanalen. Banan har därefter Bengtsforshöljen på vänster sida fram till Bengtsfors (Bef, 44 km) som ligger vid Lelångens sydspets. I Bengtsfors hade Lelångenbanan sin ändstation när DVVJ kom till. Denna bytte då namn till Bengtsfors Västra eftersom DVVJ byggde en egen station som följdaktligen hette Bengtsfors Östra. När Lelångenbanan lagts ned togs "Östra" bort ur namnet.

Norr om Bengtsfors lades banan ned 1985 men man kan hyra cykeldressin och fortsätta på det sättet upp till Årjäng. Banan går huvudsakligen genom öde skogsbygd men då och då erbjuds vyer över någon av de många sjöarna i landskapet. F.d. hållplats Svärdlång (52 km) ligger vid sjön med samma namn. Med 141 meter över havet är det den högst belägna hållplatsen på den del av DVVJ som är kvar idag. Skifors (57 ½ km) hållplats kom till när rälsbussar infördes på banan men den drogs in 1977. I Kråkviken (60 km) fanns under DVVJ:s glansdagar ett grustag och ett impregneringsverk som gav upphov till många godstransporter på banan. Banan går sedan åter nära Lelången - den långsmala sjön som sträcker sig ytterligare många kilometer norrut.

Infarten till Årjäng söderifrån sedd från cykeldressinen. Foto 1997.

Nära stationen i Gustavsfors (68 km) rullar dressinen in i Värmland. Här korsas Dalslands kanal på nytt och även här fanns tidigare ett massabruk. Hållplats Rösstegen (74 km) passeras. Station Blomskog (82 km) ligger precis mitt emellan DVVJ:s ursprungliga ändpunkter Mellerud och Arvika. Spåret går lite senare längs Algutsvattnet och efter ytterligare några kilometer passeras Björnåsen (91 km) före detta hållplats. Hållplatsen i Kyrkerud (94 km) kom till så sent som 1976 och användes främst av eleverna på folkhögskolan intill. Årjäng (96 km) växte påtagligt efter att det blivit en järnvägsknut år 1928 med tillkomsten av först DVVJ och senare samma år Åmål-Årjängs Järnväg. Banan korsar Silbodalsälven på en kort bro strax före stationen. Den nordligaste delen av DVVJ - från Årjäng via Vännacka, Beted, Koppom och Jössefors till Gilserud (Arvika) - är uppriven. Huvuddelen av banan revs upp under 1989.

Mera om banan
Kjell Aghult, Lars-Olof Lind, Gunnar Sandin: Järnvägsdata 1999, Svenska Järnvägsklubbens skriftserie nr 68
Svante Forsæus & Gösta Johannesson: Dal-Västra Värmlands Järnväg, Frank Stenvalls Förlag 1990
Dal-Västra Värmland - alternativ till Inlandsbanan, tidskriften Tåg nr 7/1985
På järnväg.net: Beställ böcker och filmer i butiken
Stiftelsen DVVJ
Banverket: Järnvägskartor

Om Lelångenbanan
Svante Forsæus: Lelångenbanan, Svenska Järnvägsklubbens skriftserie nr 40, 1985
Svante Forsæus: Färja och vagnbjörn i Bengtsfors, tidskriften Tåg nr 9/1985
Rolf Sten: Historiskt om svenska järnvägar - Lelångenbanan

Billingsfors station i september 2004. Stationshuset tillhörde ursprungligen Lelångenbanan. Foto Roy Mårtensson.		Utsikt från Majberget strax ovanför Bengtsfors station. Bilden är tagen söderut och i mitten skymtar DVVJ:s bro över Dalslands kanal vid tjugonde slussen.
Gustavsfors fd hållplats i maj 2003. Till höger syns stations-huset. Foto Roy Mårtensson.		En vy från banan vid kilometer 74 mellan Bengtsfors och Årjäng.