(Hallsberg-)
Gårdsjö-Mariestad-Lidköping-Håkantorp (-Herrljunga)
Kinnekullebanan

Torved-Gullspång

Västtrafik Y1 1272 som tåg Hallsberg-Herrljunga strax norr om Hova den 7 mars 2004. Foto Mattias Eriksson.

Banfakta

Spårvidd: 1435 mm (urspr 891 mm) Längd: Gårdsjö-Håkantorp 121 km, Torved-Gullspång 20 km Dubbelspår: Nej Elektrifierad: Nej Fjärrblockering: Nej ATC: Nej

Historia
Kinnekullebanan är idag den enda del av Västergötlands stora smalspåriga järnvägsnät som ännu trafikeras av reguljär trafik - dock sedan länge breddad till normalspår. Två andra sträckor kvarstår som museibanor i smalspårigt skick - museijärnvägarna Anten-Gräfsnäs och Skara-Lundsbrunn.

Sidolinjer till Västra stambanan
När Västra stambanans linjesträckning skulle slås fast på 1850-talet var det många stora och små städer som ville vara med och slåss om det goda. De stora städerna drog ofta det kortaste strået eftersom en uttalad målsättning med stambanebyggandet var att främja utvecklingen i landets glest befolkade områden. Således hamnade inte den tidens betydande städer i Västergötland som Mariestad och Skara vid stambanan som fick en sydligare sträckning. Inledningsvis byggdes enskilda sidobanor från de förbigångna städerna till stambanan. Således invigdes under år 1874 både Mariestad-Moholms Järnväg (MMJ) och Lidköping-Skara-Stenstorps Järnväg (LSSJ).

Lidköping-Håkantorps Järnväg
Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga Järnväg (UWHJ) hade öppnats redan 1867 och erbjöd även den anslutning till Västra stambanan, bland annat för orter som Vänersborg och Vara. Tio år senare, 1877, öppnade den första järnvägen i området som hade mera av "tvärgående" karaktär (öst-västlig) i form av Lidköping-Håkantorps Järnväg. Liksom MMJ och LSSJ byggdes denna med spårvidden 891 mm - till skillnad från UWHJ som använde den udda spårvidden 1217 mm. Lidköping-Håkantorp är således den äldsta delen av det som idag utgör Kinnekullebanan.

Skara-Kinnekulle, Mariestad-Kinnekulle och Kinnekulle-Lidköping
Järnvägsnätet utvidgades vidare med järnvägen Skara-Kinnekulle-Vänern (SKVJ) som öppnades för trafik 1887. Sträckan Gössäter-Vänern (nära Hällekis) trafikerades i princip bara av godståg men i Gössäter skapades anslutning till Mariestad-Kinnekulle Järnväg (MKJ) som öppnades mellan Mariestad och Gössäter i december 1889. Banvallen Mariestad-Forshem kvarstår idag som en del av Kinnekullebanan. Sträckan Forshem-Lidköping stod klar i sin helhet först 1898. Denna järnväg gick under namnet Kinnekulle-Lidköpings Järnväg (KiLJ). Nu fanns en sammanhängande järnväg med spårvidden 891 mm på sträckan Mariestad-Lidköping-Håkantorp.

Sammanslagningar till större järnvägsbolag
Lidköpings stad köpte successivt in de flesta av järnvägarna kring Lidköping och de kom att samsas under begreppet Lidköpings Järnvägar (LJ). Förutom de nämnda banorna från Lidköping till Håkantorp och Kinnekulle-Lidköpings Järnväg kom ytterligare två att ingå i LJ: Den 27 kilometer långa Lidköping-Kållands Järnväg som gick till Tun väster om Lidköping (den överlevde bara dryga trettio år från 1908 till 1939) samt den blott 9 kilometer långa Södra Kinnekulle Järnväg från Källby till Kinnekleva som blev ännu mer kortlivad (1924-1953).

Den riktigt stora aktören på Västergötlands smalspår blev emellertid Västergötland-Göteborgs Järnvägar (VGJ) som öppnade sin huvudlinje från Skara till Göteborg den 1 januari 1900. (Se vidare Anten-Gräfsnäs). Bolaget växte sedan kraftigt genom att förvärva åtskilliga av de äldre smalspårsbanorna i Västergötland. I det här sammanhanget kan nämnas inköpet av Skara-Kinnekulle-Vänern år 1903 samt Mariestad-Kinnekulle år 1908.

Den nordligaste delen tillkommer
Ursprungligen var tanken att VGJ skulle fortsätta mot nordost från Skara via Timmersdala till Mariestad och sedan vidare till Gullspång. Av olika skäl blev det aldrig så. En järnväg byggdes visserligen mellan Skara och Timmersdala men den blev föga framgångsrik (se vidare Skara-Lundsbrunn). Istället beslöt man att rusta upp de befintliga banorna mellan Skara och Mariestad och bygga en anslutande linje från Gårdsjö på Västra stambanan till Mariestad. År 1910 var hela banan Gårdsjö-Mariestad-Skara-Göteborg (222 km) färdig. Nu kunde man åka direkttåg på Västgötabanans smalspår hela vägen från Mariestad till Göteborg. Vissa tåg kom att få restaurangvagn.

Sidobanan till Gullspång
Även till Gullspång kom VGJ, dock i form av en bibana från Torved mellan Gårdsjö och Mariestad. Den var ursprungligen tänkt som en början på VGJ:s planer på en egen förbindelse till västra Bergslagen men nådde bara till Gullspång där banan anslöt till bannätet tillhörande Nora Bergslags Järnväg. Linjen öppnades för trafik 1917 men persontrafiken försvann redan 1945. Godstrafiken på sträckan Torved-Skagersvik lades ned 1961 och resterande bit 1983. Däremellan (mellan 1963 och 65) hade dock hela banan breddats till normalspår. Värt att notera är således att sträckan Torved-Skagersvik aldrig utnyttjades för reguljär trafik efter breddningen - denna gjordes dock främst av militära skäl.

Nedgångsperioden efter andra världskriget
Den 1 juli 1948 tog staten över alla linjer som ingick i både VGJ och Lidköpings Järnvägar. Redan innan dess hade dock det stora bannätet krympt något, men från början av 50-talet blev förändringarna mera genomgripande. Banorna Lidköping-Håkantorp och Forshem-Lidköping beslöt man sig för att bredda till normalspår på ett tidigt stadium, de kunde återöppnas för normalspårig trafik 1953 respektive 1954. Stora delar av smalspårsnätet lades istället ned under 60-talet. Sträckan Gårdsjö-Mariestad räddades dock genom att breddas till normalspår 1961 - detsamma gäller Mariestad-Forshem år 1963. Detta år skapades således dagens normalspåriga Kinnekullebana.

Y1 1269 rullar genom Tivedens skogar i juli 1999. Denna specialmålning för "Kinnekulle-tåget" är nu ersatt av Västtrafiks målning som ses på bilden ovan. Foto Mattias Eriksson.

Framgång för Kinnekulletåget
Sedan 1988 är banan klassad som länsjärnväg. Efter en offensiv i början av 90-talet med bland annat ökad trafik och upprustade och ommålade vagnar vid namn "Kinnekulletåget" har resandet utvecklats väl. Sedan juni 2002 kan man för första gången sedan 1961 åka direkttåg mellan Mariestad och Göteborg. Dessa tåg stannar endast vid ett fåtal stationer. Från sommaren 2000 trafikerades banan av BK Tåg AB. Sommaren 2003 skedde byte av entreprenör på nytt, denna gång till Connex.

Trafik
Persontrafiken drivs av Veolia Transport (fd Connex) på uppdrag av länstrafiken, i första hand Västtrafik. Dieselmotorvagnar typ Y1 används i tågen som går i olika relationer på sträckan Örebro-Hallsberg-Mariestad-Lidköping-Herrljunga-Göteborg. Under 2005 infördes även de moderna Itino-tågen Y31/Y32 på Kinnekullebanan. Godstrafik förekommer endast på sträckan Hallsberg-Mariestad.

Sträckan Torved-Gullspång används för dressincykling och dressiner till denna bana liksom för sträckan Gullspång-Strömtorp hyrs ut genom Gullspångs turistbyrå.

Beskrivning
Tågen på Kinnekullebanan utgår i Hallsberg och rullar i dryga fem mil på Västra stambanan fram till Gårdsjö (Gdö, 0 km). Till skillnad från stambanans övriga tåg görs uppehåll i Gårdsjö. Sedan svänger tåget av i en nordligare sträckning jämfört med stambanan men till en början är vi kvar i Tivedens djupa skogar. Landskapet öppnar sig strax före uppehållet vid stationen i Hova (Hova, 9 km). Fagerlid (12 km) är en av banans nedlagda stationer. Hållplatsen i Torved (Tvd, 17 km) är nästa uppehåll. Mot norr ses spåret till Gullspång. Efter nästa stopp vid stationen i Lyrestad (Lyd, 21 km) korsas Göta kanal på en svängbro. Kyrkan på vänster sida är från slutet av 1600-talet. Hållplatsen i Hasslerör (Har, 31 km) följer sedan.

Blombergs hållplats i oktober 2004. Foto Ola Sandberg.

När vi närmar oss Mariestad (Mst, 39 km) får vi den första glimten av Vänern på höger sida. Mariestad är den enda större orten längs banan vid sidan om Lidköping och härifrån trafikeras banan av fler tåg än på den nordligaste delen. Det rejält tilltagna stationshuset går i en jugendinspirerad stil. I utkanten av Mariestad ligger Leksberg (42 km) där det tidigare funnits en station. Med undantag av de snabbare tågen till Göteborg görs sedan uppehåll vid hållplatserna i Lugnås (Lnå, 50 km), Äskekärr (Äsr, 56 km) och Österäng (Öäg, 59 km). Det har även funnits en station i Svaneberg (52 km). Vid stationen i Forshem (Fhm, 64 km) förekommer tågmöten. Nästa uppehåll blir hållplatsen i Hällekis (Hlk, 68 km).

Från Hällekis rullar vi åter nära Vänern, närmare bestämt längs Kinneviken. På halvön på andra sidan viken ligger Läckö slott. På andra sidan banan, det vill säga till vänster, ligger Kinnekulle med sin topp på 306 meter över havet (263 meter över Vänern). Råbäck (Rbk, 72 km) är förmodligen lämpligaste hållplats att stiga av på för den som vill bestiga Kinnekulle, det är också den högst belägna med knappt 92 meter över havet. Råbäck har varit den naturliga ändpunkten för utflyktsresenärerna på banan och var den största mellanstationen längs Kinnekulle-Lidköpings Järnväg. Trolmen (Trm, 74 km) och Blomberg (Bmb, 80 km) är ytterligare två hållplatser längs denna natursköna del av banan.

Y1 1271 som tåg mot Hallsberg passerar bron över Lidan i Lidköping 25 september 2004. Foto Bernd Zimmermann. Ett tvåvagnars tåg Mariestad-Göteborg gör uppehåll i Lidköping i början av maj 2003. Vid den tiden trafikerades Kinnekullebanan av ett par vagnar inlånade från Småland.

Efter Blomberg rullar vi nerför den så kallade Järneklevsbacken som i andra riktningen var en viss utmaning för lokförarna på ånglokstiden. Förutom i Blomberg - som vi just lämnat - står inte så många av banans stationshus kvar utan de har ersatts av karaktärslösa hållplatskurer. Källby (Kll, 84 km) hållplats utmärker sig med en kur i avvikande stil i form av en mindre pyramid. Härifrån har funnits en kort smalspårig sidolinje, den 9 kilometer långa sidobanan till Kinnekleva via Husaby, kallad Södra Kinnekulle Järnväg. Banan nyttjades främst av skifferoljeverket i Kinnekleva och var igång mellan 1924 och 1953.

Kjell Aghult, Lars-Olof Lind, Gunnar Sandin: Järnvägsdata 1999, Svenska Järnvägsklubbens skriftserie nr 68
Holger Brok: Tåget till Kinnekulle, En bromsar- och stationselevs memoarer, Liewendahls Förlag
Kent Johansson: Om och kring Lidköping-Håkantorps järnväg, tidskriften Tåg nr 10/1985
Stig Magnusson: Platsvakt vid Svaneberg, tidskriften Tåg nr 1/1989
Magnus Wallqvister: En liten järnvägsknuts förändring, tidskriften Tåg nr 9/1997 (om Tumleberg)
Peter Löf: Västgötabanan ångar in i 2000-talet, tidskriften Tåg nr 12/2000
Mats Andersson: Järnvägsstationen i Mariestad, tidskriften Klart Spår nr 1/2001
På järnväg.net: Beställ böcker och filmer i butiken
Banverket: Järnvägskartor

Om Lidköping-Kållands Järnväg
Åke Bergmer & Ingemar Landin: Tunbanan. Historien om Lidköping-Kållands Järnväg

Y1 1294 som tåg mot Herrljunga i Mariestad 2003.

Väntsalen i Mariestad 2003.