 |
|
 Bokmärk
|
Skriv
ut |
Sök
på järnväg.net
|
|
|||||||||||||||||||||||||
| Banguide | |||||||||||
|
|||||||||||
 Älmhult-Olofström
Historia I slutet av 1800-talet var Örkenedsbygden på gränsen mellan Skåne, Småland och Blekinge fortfarande fattig och outvecklad. Kommunikationerna bestod av ett fåtal dåliga vägar och planerna på en järnväg i området mottogs varmt. Ivrigt påhejade av bolaget Svensk Stålpressnings AB i Olofström - det som senare skulle bli Volvo Olofströmsverken - beslöt bygdens styrande att söka koncession för en bana från Älmhult vid Södra stambanan till Sölvesborg på Blekinge Kustbana.
1901 öppnades den 72 kilometer långa Sölvesborg-Olofström-Älmhults Järnväg (med signaturen SOEJ, Älmhult stavades ännu Elmhult) efter tre års arbeten. Från starten blev transport av sten en viktig uppgift för banan. I skogarna kring järnvägen fanns mängder av diabas (svart granit) och stenbrott togs upp på många ställen. Den största utlastningsstationen var Gylsboda söder om Lönsboda. Författaren Harry Martinsson som bodde här som barn ger denna målande beskrivning i boken Nässlorna blomma: "Män i slokhattar växte ur marken. Vart barnen än gingo för att leka öppnade sig avgrundsdjupa stenbrott svartmyllrande av män med dynamit i händerna. Deras munnar voro fyllda av eder, sånger och väldiga försäkringar. De borrade in järnkäppar i berget: slog ner dem med släggor och så sköt de. Eld i berget! skrek de och klungade ihop sig i passet. Då dånade det där nere och stationssamhället gungade till. Så var det varje dag, hela dagen, överallt var förbjudet att gå. Landskapet var uppfläkt och urholkat." Gick i konkurs två gånger Stora mängder trä och torv transporterades också från stationerna på den norra delen av banan. Trots detta gick järnvägen dåligt och redan 1903 gick SOEJ i konkurs. Ett nytt bolag bildades som höll ut till 1925 då det också ställde in betalningarna, men det tredje bolaget överlevde ända fram till förstatligandet 1944. Banan förvaltades under privatbanetiden från Sölvesborg där också järnvägens verkstad och lokstall fanns.
Volvotåg Stagnationen på 1930-talet gjorde att transporterna av torv och granit minskade ordentligt. Under andra världskriget ökade trafiken igen, men den återhämtade sig aldrig riktigt. Istället blev Volvo Olofströmsverken en allt viktigare kund. Från 1960-talet började man köra containertåg med färdigtillverkade bildelar från Olofström till slutmonteringen i Göteborg. SJ fortsatte att sköta persontrafiken med rälsbussar, från 1950-talet av Y6-typ, medan godstågen drogs av T43-lok. Resandet på speciellt den södra delen Olofström-Sölvesborg var dock lågt och 1984 lades persontrafiken på hela banan ner. Eftersom också godstrafiken på den södra delen i princip var nedlagd revs denna sträcka upp 1988. Älmhult-Olofström rustades däremot upp för att klara den omfattande godstrafiken och 1987 invigdes ett nytt sidospår till den övre verkstaden vid Volvos anläggning i Olofström. Trafik Trafiken på banan består enbart av godstågen till och från Volvos fabrik i Olofström. På vardagarna körs flera tåg, dragna av T44, och många av de tunga containertågen dras av dubbla lok. Tågen går direkt Olofström-Alvesta där Rc2/Rc4-lok tar över den fortsatta transporten till Göteborg. Beskrivning
I Hökön (Hkö, 10 km) fanns den ojämförligt största torvstationen på SOEJ. Torven bröts på Vakö myr några kilometer bort och vid myren uppfördes en torvpulverfabrik som hade en egen bana från fabriken till stationen. Som dragkraft användes ångloket MLJ 1 (se Veckans bild 30). Verksamheten pågick med några avbrott till slutet av 1940-talet. Området kring järnvägen domineras idag av ett sågverk. Järnvägen fortsätter förbi Kärraboda (14 km) och Duvhult (19 km) där man också lastade torv, men alla sidospår är nu rivna. Två mil från Älmhult ligger Lönsboda (Löo, 21 km), en av de större orterna utmed banan. Stationen var den sista mötesstationen på linjen och avbemannades på 1980-talet. Det vackert gulmålade stationshuset finns kvar. En smalspårsjärnväg gick från stationen till stenbrotten i Hägghult och Björkeröd fram till 1933. Banan kallades "Grisabanan" i folkmun eftersom man tyckte att ångloket som drog tågen lät som en tjutande gris.
I Esseboda (28 km) fanns på persontrafikens tid en hållplats. I Vilshult (35 km) är stationshuset numera rivet. Järnvägen går här vackert utmed några små sjöar. Några kilometer innan infarten till Olofström (Of, 42 km) viker ett spår av till Volvos övre verkstad som ligger på en höjd ovanför resten av Volvos anläggningar i Olofström. Förgreningspunkten kallas Kullan (Kul, 34 km). Både samhället och stationen domineras av fabriken - bangården är helt inhägnad eftersom den i praktiken är en del av fabriksområdet. Över bangården går en vägbro. Dagens stationshus ersatte på 1950-talet ett äldre hus som fick rivas när Volvo behövde utvidga. Järnvägen tar slut ungefär en kilometer söder om stationen i Olofström. Banvallen mot Sölvesborg används delvis som cykelväg. Framtid Man kan utan överdrift säga att banan står och faller med Volvos fabrik i Olofström. Skulle den läggas ner skulle förmodligen järnvägen gå samma öde till mötes. I dagsläget är dock trafiken så omfattande att banan faktiskt tillhör Banverkets stomnät. Mera om banan  Kjell
Aghult, Lars-Olof Lind, Gunnar Sandin: Järnvägsdata 1999,
Svenska Järnvägsklubbens skriftserie nr 68Bengt Gustavsson:
SOEJ - en seglivad 80-åring, tidskriften Tåg nr 1/1982Bengt Gustavsson:
Persontrafiken Sölvesborg-Älmhult nedlagd, tidskriften
Tåg nr 10/1984Bengt Gustavsson:
Ny järnväg invigd i Olofström, tidskriften Tåg
nr 2/1987Kring järnvägen
Älmhult-Sölvesborg 1984 - en bilddokumenation av SJ Fotoklubb
Hässleholm, AM-tryck 1987Järnvägsbyggnader
i Kristianstads län, museiföreningen Östra Skånes
järnvägar 1991 Stenindustrins
historia i Örkened 1890-1980, ABF Nord-Skåne 1981 På
järnväg.net: Veckans
bild 105: Tåget som är bilens bästa vänPå
järnväg.net: Beställ
böcker och filmer i butikenBanverket: Järnvägskartor
|
 |
||||||||||
Banfakta
|
